Lagar

Förbud mot könsstympning av kvinnor

Könsstympning har varit kriminaliserat i Sverige sedan 1982 när Lag (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor trädde i kraft. Sverige var då första landet i Europa att förbjuda könsstympning av flickor och kvinnor. Lagen omfattar alla ingrepp i de yttre kvinnliga könsorganen som sker i syfte att stympa eller åstadkomma andra bestående förändringar (1 §).

Det är inte möjligt att ge sitt samtycke till könsstympning och även den som begått brottet utomlands kan dömas vid svensk domstol. Försök, förberedelse och stämpling samt underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott är också straffbart (2 §).

Sedan 1 maj 2020 är preskriptionstiden för könsstympning mot barn avskaffad, vilket även gäller brott som begåtts före lagändringen. Det innebär att någon som har utfört en könsstympning på ett barn under 18 år kan straffas oavsett hur lång tid som har passerat sedan gärningen utfördes.

Brottet kan ge fängelse i upp till tio år beroende på hur grovt brottet bedöms vara. Hittills har enbart två fall, där åtal har väckts, lett till fällande domar för utförd könsstympning. Ytterligare ett åtal har lett till fällande dom för stämpling till sådant brott.

Anmälningsskyldighet

Socialnämnden i varje kommun har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver (2 kap. 1 § Socialtjänstlagen, SoL) och de har ett särskilt föreskrivet ansvar för barn och unga (5 kap. 1 § SoL).

När ett barn har utsatts för eller riskerar att utsättas för ett brott som exempelvis könsstympning, har socialnämnden ett ansvar för att hjälpa och skydda barnet.

För att socialnämnden ska kunna förebygga, erbjuda stödinsatser eller vidta åtgärder är det en förutsättning att de får vetskap om att ett barn har farit eller riskerar att fara illa. Därför finns bestämmelserna om anmälningsskyldighet, där det framgår att vissa yrkesverksamma är skyldiga att anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa eller riskerar att fara illa (14 kap. 1 § SoL).

Yrkesverksamma som är skyldiga att anmäla

Anmälningsskyldigheten tillfaller olika yrkeskategorier som alla finns utskrivna i lagen. Exempelvis är all hälso- och sjukvårdspersonal skyldiga att genast anmäla om de får vetskap om eller misstänker att ett barn far illa.

Även vissa myndigheter och yrkesverksamma är skyldiga att genast göra en anmälan vid misstanke om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa. Bland dessa ingår bland annat myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdomar. Exempel är skolpersonal, fritidsledare inom kommunala verksamheter och fältassistenter.

Yrkesverksamma som omfattas av anmälningsskyldighet kan inte vara anonyma vid anmälan om oro för ett barn. Däremot är det möjligt att rådgöra anonymt med en socialsekreterare. Man kontaktar då socialkontoret i barnets hemmahörande kommun utan att nämna namn eller personuppgifter om barnet.

Om en person med anmälningsskyldighet låter bli att anmäla vetskap eller misstanke om att ett barn far illa kan denne göra sig skyldig till tjänstefel i enlighet med 20 kap 1 § brottsbalken.

Lär mer om anmälningsskyldighet och anmälningsuppmaning på Socialstyrelsens webbplats.

Polisanmälan

En anmälan till socialnämnden utgör inget hinder mot att också göra en polisanmälan om det finns misstanke om att ett brott har begåtts.

Könsstympning av flickor och kvinnor utgör ett allvarligt brott och är därför sekretessbrytande. Det innebär att det inte finns hinder mot att uppgift om misstanke kring utförd könsstympning som framkommer inom socialtjänstens verksamhet eller hälso- och sjukvården lämnas till Polismyndigheten 10 kap. 23 § offentlighet- och sekretesslagen (OSL).

Försök, förberedelse eller stämpling till könsstympningsbrott är sekretessbrytande om det rör en person under 18 år, 10 kap. 21 § OSL.

Anmälningsuppmaning

Alla som inte omfattas av anmälningsskyldigheten omfattas av en allmän rekommendation om att anmäla vetskap eller misstanke om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa till socialtjänsten, 14 kap. 1 c § socialtjänstlagen. En sådan anmälan kan göras anonymt. Den allmänna rekommendationen omfattar normalt även ideella organisationer.

Lär mer om anmälningsskyldighet och anmälningsuppmaning på Socialstyrelsens webbplats.

Utreseförbud

Sedan 1 juli 2020 är det möjligt för socialnämnden att besluta om ett utreseförbud om det finns en påtaglig risk för att någon som är under 18 år förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att ingå äktenskap, äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas, 31a § LVU.

Det är även möjligt att besluta om ett tillfälligt utreseförbud om det är sannolikt att ett utreseförbud behövs och rättens beslut om utreseförbud inte kan avvaktas med hänsyn till risken för att den unge förs ut ur landet, 31 d § LVU.

Läs mer om hur du kan förebygga och agera vid vetskap om att ett barn har förts ur landet, eller riskerar att föras ut ur landet i en myndighetsgemensam vägledning mot hedersrelaterad brottslighet.