Polis och åklagare

Åklagarmyndighetens uppgift är att personer som begår brott blir föremål för brottsutredning och lagföring.

En åklagare ska:

• ta ställning till om förundersökning ska inledas,
• vara förundersökningsledare,
• besluta i åtalsfrågan,
• och agera i domstol.

Vad säger lagen?

I Sverige är könsstympning förbjuden enligt lagen (1982:316) om förbud mot könsstympning av kvinnor.

Polisen har anmälningsskyldighet enligt 19 kap. 1 § SoL när det finns misstanke om att ett barn far illa, inklusive risk för könsstympning. Socialtjänsten ansvarar för att utreda behov av skydd och stöd.

Utreseförbud kan användas när det finns en påtaglig risk att ett barn förs utomlands och deras hälsa och utveckling riskerar att skadas under utlandsvistelsen. Exempelvis om en flicka förs utomlands för att könsstympas (31 a § LVU). Förvaltningsrätten beslutar, men socialnämnden kan fatta ett tillfälligt beslut om situationen är brådskande (31 d § LVU). Att bryta mot ett utreseförbud är straffbart (45 § LVU) och kan ge upp till två års fängelse. Även försök till överträdelse av ett utreseförbud är straffbelagt.

Ett utreseförbud innebär att pass inte får utfärdas och att pass ska återkallas. Polisen spärrar passet så snart de får beslutet om utreseförbud. Då ska även en brottsanmälan upprättas om det finns misstanke om brott. Polisen kan även efterlysa barnet nationellt och internationellt i förebyggande syfte. Även om domstolen inte anser att utreseförbudet ska gälla behöver socialtjänsten ändå polisanmäla vid misstanke om att en flicka riskerar att könsstympas.

Det är viktigt att komma ihåg att utreseförbudet inte ersätter andra skyddsåtgärder för ett barn som riskerar att föras utomlands i syfte att utsättas för brott. Det kan däremot utgöra ett viktigt kompletterande skydd.

Polisanmälan

Det är mycket ovanligt att anmälan görs av målsägande själv när det handlar om könsstympningsbrott. Det är därför viktigt att du som yrkesverksam utöver orosanmälan till socialtjänsten gör en polisanmälan, om du möter en flicka som riskerar att utsättas för eller som redan har utsatts för könsstympning. Även underlåtenhet att avslöja eller förhindra att en könsstympning sker är straffbart.

Det finns ingen preskriptionstid för brott som rör könsstympning på barn, så det är aldrig för sent att anmäla. Om du känner dig osäker på om en anmälan ska göras eller ej kan du konsultera Polisen utan att uppge vem anmälan avser. Så snart en polisanställd får kännedom om ett brott är denne skyldig att upprätta en anmälan. Dokumentera dina iakttagelser och notera dessa med tid och plats. Det kan vara avgörande längre fram i en förundersökning.

När det kommer in en anmälan gör Polisen en initial riskbedömning. Könsstympning kan vara ett uttryck för hedersrelaterat våld och förtryck. Det finns därför anledning att inkludera flickans hela livssituation och ställa frågor om hedersproblematik såsom kontroll och begränsningar. I en hederskontext kan risken för våldsutsatthet öka om en vårdnadshavare får kännedom om vissa uppgifter som barnet har lämnat. Det är viktigt att ha i åtanke när du ska dela information med vårdnadshavare.

Vid hedersrelaterad brottslighet kan själva våldsutövandet ha en kollektiv karaktär, det är ofta fråga om flera förövare från familjen och ibland även släkten. Könsstympning kan också vara sanktionerad, pådriven och/eller tillåtas av familjemedlemmar, släktingar eller andra i den närmaste omgivningen. Att det ofta kan finnas flera personer som är direkt eller indirekt inblandade i brottet innebär att hotbilden kvarstår även om en gärningsperson har frihetsberövats.

Om det finns syskon i familjen behöver även de omfattas av riskbedömningen. Riskbedömningen kan behöva upprepas när det framkommer nya uppgifter kring den ungas situation. Om det framkommer information som kan vara till hjälp för socialtjänsten i arbetet med att skydda barnet är det viktigt att de får ta del av den.

Samverkan

Vid misstanke om att ett barn utsatts för eller riskerar att utsättas för könsstympning startar processer hos flera myndigheter. Genom att tidigt samordna olika myndigheters insatser ökar möjligheten att utreda brottet och att ge barnet och dess familj adekvat stöd och hjälp. Det pågår ofta parallella processer som till exempel socialtjänstens utredning och Polisens utredning. Det är viktigt att samordna insatserna, inte minst när det gäller i vilket skede som vårdnadshavare ska kontaktas och informeras eller delges misstanke om brott.

Samverkan sker när det är möjligt på Barnahus eller motsvarande samverkansmodell eller resurscentra. Barnahusen är en modell för samverkan med barnets behov i fokus. På de flesta Barnahus sker samverkan i gemensamma lokaler. Resurscentra är en regional kommun- och myndighetsgemensam resurs som erbjuder en samverkansplattform för de aktörer som behöver agera när en person utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck.

Myndigheter och aktörer som vanligtvis samverkar är socialtjänst, polis och åklagare, samt barnmedicinsk och barnpsykiatrisk hälso- och sjukvård. I ärenden som rör könsstympning kan det behövas en rättsmedicinsk utredning.

Vid fall där ett barn förts utomlands bör även Utrikesdepartementet (UD) involveras. UD samt Sveriges ambassader och konsulat arbetar för att hjälpa barn och unga bosatta i Sverige som har blivit bortförda eller kvarhållna i utlandet och som riskerar att bli utsatta för brott.

Förundersökning

Vid könsstympning mot barn är förundersökningen åklagarledd vilket innebär att åklagaren ger direktiv till Polisen om vad som ska göras i utredningen. En förundersökning där målsägaren (den brottsutsatta) är barn inleds ofta efter ett samråd med företrädare för socialtjänsten, Polisen och hälso- och sjukvården, om åklagaren bedömer att det finns misstanke om brott.

Om barnets båda vårdnadshavare misstänks för brott, eller om den vårdnadshavare som inte misstänks för brott är gift eller sammanboende med den misstänkte, ska en särskild företrädare förordnas. En särskild företrädare kan även förordnas i andra fall om det kan befaras att vårdnadshavaren på grund av sitt förhållande till den som misstänks för brott inte kommer att tillvarata barnets rätt. Flickan får då ett eget juridiskt ombud som ska ta tillvara hennes rätt under förundersökningen och vid rättegången. Den särskilda företrädaren har rätt att besluta om olika åtgärder utan vårdnadshavarens samtycke. Den särskilda företrädaren förbereder barnet inför, och närvarar under förhöret. Föräldrar/vårdnadshavare ska som regel inte närvara vid förhör med barn i utredningar som gäller könsstympning.

Förhör

Polisen har särskilt utbildade barnutredare som genomför förhör med barn när det bedöms lämpligt utifrån behov, ålder och mognad. Det är önskvärt att en barnförhörsledare med kunskaper om könsstympning håller förhöret.

Förhör med barn under 15 år ska om möjligt alltid dokumenteras med ljud och bild. Därmed kan förhöret vid behov spelas upp i rätten. Det kan till exempel bli aktuellt om flickan är för ung för att höras vid en rättegång eller om flickan efter förhöret utsätts för påtryckningar eller på annat sätt påverkas att ändra sin utsaga eller om hon av annat skäl inte kan medverka vid en rättegång. Även inspelade förhör med äldre barn och vuxna kan användas vid en rättegång.

Om det finns behov av en tolk vid ett förhör ska det säkerställas att tolken inte har någon anknytning till flickan eller att risk finns för ryktesspridning via tolken. Telefontolk kan vara ett sätt att göra flickan mer anonym. En släkting eller bekant får aldrig tolka.

Under förundersökningen kan även förhör hållas med personer i flickans närhet.

Läkarundersökning och rättsintyg

Åklagare har möjlighet att besluta om rättsmedicinsk undersökning och inhämtande av rättsintyg avseende en person som utsatts för brott. I vissa fall krävs samtycke från den brottsutsatta (målsäganden). Om det finns en särskild företrädare beslutar han eller hon om samtycke från barnet. En undersökning av en målsägande utförs aldrig med tvång eller mot ett barns vilja.

Vid misstänkt könsstympning är det viktigt att flickan undersöks av en läkare med kunskap om könsstympning och erfarenhet av sådana undersökningar. Det kan vara nödvändigt att flera läkare med olika specialiteter deltar i undersökningen. Ibland kan det vara svårt att ta ställning till om en person utsatts för könsstympning eller inte. Ett rättsintyg kan skrivas baserat på egen undersökning eller utifrån upprättade journalanteckningar. En undersökning måste inte ske på en vårdinrättning. Av hänsyn till barnet kan en undersökning av ett mindre barn exempelvis planeras och genomföras i samband med blöjbyte på förskolan.

Annan bevisning

Åklagare och polis har vid misstanke om brott möjlighet att inhämta ytterligare bevisning, till exempel i form av journaler från socialtjänst, BVC och skolhälsovården.

Vid könsstympning, som är ett grovt brott, finns även möjlighet att använda tvångsmedel och hemliga tvångsmedel samt begära internationell rättslig hjälp.

Särskilt om vuxna målsägande

Könsstympningsärenden med vuxna kvinnor som målsägande är ovanliga, men förekommer. Det kan handla om ett brott som begåtts mot målsägande när denna fortfarande var barn. Det kan även handla om könsstympning som utförts eller planeras att utföras inför ingången av ett äktenskap, eller en återstympning (reinfibulation) efter en förlossning.

Även i ärenden om könsstympning med vuxna målsägande är förundersökningen åklagarledd. Domstol kan efter en ansökan från åklagaren förordna (utse) ett målsägandebiträde för kvinnan, det vill säga ett eget juridiskt ombud som ska ta tillvara hennes rättigheter under förundersökningen och vid en eventuell rättegång.

Fråga om råd!

Polisen har ett eget metodstöd samt ett nationellt kompetensnätverk mot hedersrelaterad brottslighet. I nätverket finns representanter från varje polisområde där syftet är att vid behov ge stöd och råd till kollegor och andra yrkesverksamma runt om i landet. Åklagarna har också ett eget metodstöd samt vid varje åklagarkammare åklagare med särskild kompetens att utreda hedersrelaterad brottslighet och könsstympning.

Det finns ingen anmälningsskyldighet till socialtjänsten om oro för kvinnor över 18 år. Det kan ibland finnas anledning att ändå överväga en anmälan.